Kampen mot entropin

Jag har de senaste dagarna grävt ned mig i diverse utrensningsprojekt här på zoo:et. Saker och ting väller ut ur alla skåp, garderober och lådor och jag känner att nu har jag fått nog. Hälften av alla pryttlar och bråte skall BORT. Slängas, ges bort, säljas, UT ur mitt zoo! Och som den utbrända, bittra, deprimerade, heltidsarbetande och allmänt elaka zooskötare som jag är, vad passar bättre än att spendera den LEDIGA semestern med att städa? Så, jag bestämde helt sonika att varenda papper, plastbunke, leksak, kvitto, klädtrasa, möbel, ja, ALLA TING skall skärskådas och vändas på och ifrågasättas. Och sedan skall det städas, rent allmänt, uppe på det. Sengångaren är lagom road, men samarbetar i maklig takt (betoning på maklig). Äldsta apan tar sin tillflykt till kompisar och de två mindre finner det bäst att fullkomligt slå dövörat till och fly ut på gården. I vilket fall är stora altanen avklarad och sovrummet/kontoret. Imorgon blir det vardagsrummet. Attack framåt helt enkelt.

Sortering av stickmönster. Ganska så kul faktiskt.


Sedan har jag funderat på om jag skall överge ett vinnande koncept eller inte; kan ju konstatera att jag aldrig fått så många kommentarer någonsin, högkvalitativa sådana dessutom :-))), som när jag bloggar om Kissie :-)))) Samtidigt är det ju sorgligt alltihopa. Jag tycker bara att det är synd om henne, kan någon hjälpa henne eller skall jag? Fast det sorgligaste är ju inte Kisse själv, utan det är ju lite som med x-president George Bush. Jag tyckte han var en osedvanligt olycklig kombination av ultrahöger, superreligiös och begränsat intellekt. Men allra värst var ju att X antal miljoner "vanliga" människor hade röstat på honom och uppenbarligen tyckt att han var en lämplig person att verka som USAs president. DET är sorgligt! Samma sak med Kisse och alla hennes fans. Det är inte bara killar (faktiskt), utan även tonårstjejer vars mammor fotar sin dotter tillsammans med Kisse när de möter henne på stan. Hursomhelst är hon ju knappast någon förebild för tjejer i yngre tonåren? Var glad en stund att jag har pojkapor, endast. Sedan slog mig tanken, tänk om framtida flickvänner ser ut som Kissie? Betyder det isåfall att jag har misslyckats totalt som pojkapemamma? Ahhhhh...
Sedan är det också sorgligt att många av kommentarerna på hennes blogg är satans elaka. 74 personer fann det nödvändigt att kommentera hennes Starbuckslunch, och många av dessa kommentarer var skitelaka. VEM skriver dessa kommentarer?

GARN! Ingenting har hänt, annat än att jag håller på att samla ihop koftorna som skall till Afrika. Montering och plocka upp maskor till resårkant är ju inte favvosysselsättningen precis. Men, men, snart är de klara. Blockning av två helt klara koftor pågår.