En evighetsmössa är klar och en resa till Krakow

Äntligen! Äntligen! Äntligen! Det var med glädjetårar i ögonen som jag trädde nålen genom de åtta sista maskorna i toppen av mössan! Vilket helvetiskt projekt... Jag vet att jag redan tjatat om det, men det tål att upprepas; en avig och en rätt gör att jag aldrig får in något bra flyt, svart garn gör att skumögda jag inget ser och sedan sticka med 2.75 mm i 25 cm... Jezzzuzzz. Men den var till min bror som jag tycker så mycket om, och dessutom lärde jag mig ett par bra saker. Dels att man alltid skall använda tubular cast-on för typ mössor som denna, kanten blir perfekt töjbar och ser väldigt proffsig ut. Det är dessutom inget svårt alls med tubular cast-on. Sedan blev jag positivt överraskad av garnet, för även om jag hade bytt garn två gånger och sedan stickade klart med detta Debbie Bliss garn (Rialto, 4ply), så hade även detta sista garn tendenser till nopp och tov. Men så när jag tvättade upp mössan med lite tvål för att blocka den, då försvann allt nopp och tov och garnet såg väldigt fräscht och glansigt ut. Kan också verkligen rekommendera mönstret :-)) Som grädden på moset blev min bror jättenöjd! Och han har dessutom den trevliga egenskapen att uppskatta ett hantverk. Puss på dig Tittan!

Storapan agerar entusiastisk modell. Blicken är lite zoombie-lik, inte sant? Ser lite ut som om han har blivit tvingad med hot om våld att agera modell, eller hur? Att han liksom blivit brutalt utdragen från sitt rum för att bli fotograferad av en elak mamma? Bärandes en fånig mössa på huvudet som dessutom förstör frisyren?

Mycket nöjd med himla fiffig ihoptagning. Storapan protesterar här ljudligt (Snabba på, åtminstone!).

Eftersom mössan är "lång", kan man variera med dubbelt eller enkelt uppvik.

Närbild på ihoptagningen.

En miljard icke-noppiga maskor...

Så har jag och Storapan varit ute och vimsat i Europa. Jag har idéen att det kan vara nyttigt för dagens unga att se lite andra saker än sin egen dataskärm ibland. Och se hur andra människor har det och har haft det. Ibland tycker jag att många av våra svenska barn är så omhuldade så att de kanske tappar proportionerna i vad som är problem, verkliga problem, och vad som bara är att leva, att vara människa. För att förebygga sådana här tendenser hos mina apor försöker jag visa dem situationer och skeenden som inte är vackra alls, där ondskan har slagit till med kraft och där man kan tala om humanitära katastrofer och verkliga katastrofer. Så det var dags för Storapan och mig att ta en tur till Krakow och sedan vidare till Auschwitz-Birkenau. Jag hade aldrig varit där och det var en mäktig upplevelse för oss båda. Dels så ohyggligt strukturerat och organiserat. En industriell dödsfabrik. Och också så ohyggligt ondskefullt med total brist på alla goda mänskliga egenskaper. Ingen empati. Ingen kärlek. Ingen mänsklighet. Känslan att stå vid rälsen i Birkenau och tänka att här hade jag och de två små aporna fått gå till vänster, och Sengångaren och Storapan till höger. Och sedan hade man aldrig mera sett varandra.

Baracker i Auschwitz.

Ingången till Auschwitz.

Berg av en massa resväskor som människorna hade med sig med sina tillhörigheter i.

Birkenau. Nedbrunna baracker, endast skorstenarna finns kvar.