Klargörande och en gallgrön ylletröja

Någon, anonym förstås, hade önskemål om ett klarläggande angående senaste inlägget. Nu har jag som policy att inte adressera anonyma kommentarer, men i den händelse att min intention gick att missuppfatta, så skall jag göra ett undantag och tillmötesgå denna förfrågan. Jag är ju inte omöjlig! :-)) När jag skrev att "Men någonstans vittnar Eslövs kommuns beslut att skita i vart ett på morgonen saknat barn håller hus, om ett allvarligt systemfel... Reaktionen om något barn saknas från gruppen skall ju naturligtvis vara: Men var är lille Per idag? Hur skall vi klara oss utan honom? Inte: Tre barn saknas, vi vet inte var de är, vi skiter i vilket, men vad skönt ändå att det blev förre att ta hand om", så menar jag just det jag skrev. Att det är Eslövs kommuns beslut att inte efterfråga var frånvarande barn håller hus, som sänder ut väldigt märkliga och otäcka signaler. För mig innebär just detta att inte efterfråga, att man faktiskt inte bryr sig. För om man bryr sig om just den individen, då tar man naturligtvis reda på vart den personen är. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så är dagens förskolepersonal både underbemannad och underbetald. Så jag förstår att det är svårt att hinna med och gör allt man borde och vill när man helt enkelt är för få anställda till antalet barn. Så jag förstår den förskolelärare som mötte mig en gång i dörren på morgonen med ett stort leende, när hälften av barnen var hemma i vattenkoppor: "Ja, idag kommer vi får det riktigt bra, lugnt och skönt!". Eslövs kommuns principbeslut, att personalen inte skall efterfråga ett frånvarande barn, tolkar jag som att man försöker frånskriver sig ett ansvar man enligt min åsikt inte kan friskriva sig ifrån, om man har ansvar för en verksamhet för barn. Speciellt inte en kommun. Kommunen skriver i sitt beslut att föräldrarna har fullt ansvar fram tills dess att barnet lämnas på förskolan. Och det är ju svårt att argumentera emot, men samtidigt har grundskolan just detta ansvar, att ringa och höra efter vart en elev har tagit vägen, trots att föräldrarna fortfarande har det hundra procentiga ansvaret för sitt barn. Detta beror på skolplikten, vilken inte finns i förskolan. Man hade ju kunnat önska att samhället, kommunen, vi tillsammans, faktiskt efterfrågade frånvarande barn, oavsett skolplikt. För att vi bryr oss om barnen. Tillsammans.

På Helsingfors flygplats sommaren 2012 gick jag och mitt zoo och väntade på vår flight. Plötsligt spanar mitt öga in en liten kille som irrar runt, till synes planlöst. Han verkar inte höra till någon, hans ansikte är ledset och förvirrat. Sengångaren ser också, och när den lille killen försvinner runt ett hörn, följer jag efter för att se om han hade sin familj där. Jag ser hur han har ställt sig med ryggen mot väggen och står där, liten och förvirrad. Uppenbarligen har han kommit bort. På en flygplats. Massor av människor springer runt och förbi. Jag tror inte att vi är ensamma om att ha sett honom, men han står där alldeles själv. Jag går fram och försöker prata med honom, men han pratar varken svenska, engelska eller tyska. Han nickar när jag frågar om hans mamma och han visar en lapp som han har runt halsen. Han heter Oliver och är 4 år. Hårt, hårt, håller han min hand när jag leder iväg honom för att söka hjälp. Hårt, hårt håller han min hand när vi vid Finnairs VIP-lounge får hjälp att ringa telefonnumren på hans lapp. Efter många försök får vi sedan tag i hans mamma som kommer och hämtar honom. Hon befann sig på andra sidan flygplatsen, han hade irrat en bra bit. Jag har inget ansvar för Oliver. Inte Sengångaren heller. Ingen på flygplatsen har det, utan vi kan käckt hänvisa till det där hundra procentiga föräldraansvaret. Men det blir lite kallt då, i samhället. Föräldrar behöver hjälp ibland, barn behöver också extra hjälp ibland. Och en kommun i Sverige skall banne mig signalera att vi har ett gemensamt ansvar för våra barn. Inte signalera motsatsen och försöka minimera sitt eget ansvar. Kommunen skulle ha sagt att det skall anställas mera personal så man får resurser inom förskolan att fullfölja sitt uppdrag. För vad är detta beslut egentligen värt i praktiken? Om samma tragiska händelse inträffar igen, att ett barn hade kunnat räddas om man hade ringt och kollat upp vart barnet var, känns det bra allting då att hänvisa till kommunens regler, "Det var ändå inte mitt ansvar att ringa"? Sover de gott på natten då, kommungubbarna och gummorna i Eslöv? Jag skulle inte tro det.

It takes a whole village to raise a child.

Nu över till något helt annat! :-))) Jag stickat klart en hysteriskt grön ylletröja, Arleen, i Heavens Hand Wool Classic. Ett riktigt favvo basic yllegarn. Den blev lite tajt, som alla mina alster på sistone verkar bli, men den töjer sig väl! :-)))) Lite tokig halsringning också, den är lite rak mitt fram, men jag är hyfsat nöjd.

Oklart varför jag ser ut som Dolly Parton.

Fina knappar som går att stänga när jag bantat klart.

Alltså bara älskar hur snyggt det blir med top-down raglan!

Heavens Hand Wool Classic blir så väldigt jämt och fint när man stickar.