Och vart skall barnen ta vägen egentligen?

Efter 14 års erfarenhet av att vara förälder i Sverige har jag kommit till en konklusion. Och det är att Sverige inte länge är (har aldrig varit?) speciellt barnvänligt. Det tycks mig att det kommer fler och fler önskningar om restriktioner vad gäller barns närvaro, barn får inte vara med här, får inte finnas där, skall helst inte finnas till alls. Det är som om de inte på riktigt tillhör samhället, utan tvärtom, andra delar av samhället tar sig rätten att kräva barnfria publika platser, t ex caféer, flygplan, resturanger. Mitt i samhället. Mitt i världen. Där vi alla bor, unga som gamla. T ex så var Tant Ribbing på gång igen i DN angående offentlig amning. Hon menar att amning gärna ska ske utan åsyn av andra ovidkommande personer. Amning på krogen, eller vid framträdanden som konsert, föreläsning och så vidare är således inte lämpligt. Och hon menar att detta har med integritet att göra. Det vill säga omgivningens integritet. Att man kanske inte vill se ett litet barn äta. Tant Ribbing menar vidare att kvinnobröst inte är exponerade i vanliga fall på det sätt som ammandet kräver. Jag är ingen amningshysterika. Jag hör verkligen till dem som tycker att flaska funkar precis lika bra. Och jag minns med fasa när Storapan var liten, hur amningspolisen (kopplad både till KGB, Gestapo och Stasi) bröt sig in mitt i natten för att kontrollera så man inte hade mjölkersättningspulver gömt långt bak i skafferiet. Då, 1999, stod amningspendeln i ett extremläge. Amning var ett måste, det spelade ingen roll om barnet fick i sig mest blod och gult var från såriga och halvt nekrotiska bröstvårtor, "Bröst är bästa maten..." Typ. Men, om man nu har bestämt sig för att amma, då måste man ju få amma ute i samhället? Ett litet barn äter typ jämt. Skall mamman inte kunna lämna hemmet på 6-12 månader? Och när jag ser mammor som ammar ute på t ex ett café, då brukar matstunden, det vill säga barn + bröst, nästan alltid vara övertäckt med en avledande liten filt. Så att barnet kan fokusera på att äta. Så det är svårt att hålla med Tant Ribbing när hon skriver att brösten exponeras just vid amning. Snarast så tillåter väl de flesta sommarklänningar, linnen och toppar mycket mera exponering av bröst, än vad amning någonsin gör. Speciellt på t ex krogen... Den som har problem med att ett barn äter, som känner sin integritet störd av att ett barn ammas, den personen har rätt stora mentala problem och behöver proffesionell hjälp.

För några dagar sedan så var det dags igen också för den återkommande "flyg-utan-barn" debatten. Nissen från Top Gear, Jeremy Clarkson, twittrade att barn bara skulle tillåtas i lastutrymmet på flygplan. Fan, vad jag är trött på den debatten! Nu är ju Clarkson ett jätte-ego, en förvuxen monsterbebis, men ändå. Vad jag stör mig på på flygplan är framförallt män som Clarkson, som är så stora så de tar upp halva mitt säte, utan att ha betalat för det. Som luktar svett och som gör att jag måste hålla andan i 10 timmar, vilket är jättejobbigt. Jag stör mig på män och kvinnor som är uppe och vankar som osaliga andar i gången eller som skall gräva timme ut och timme in i sin väska i bagageutrymmet ovanför mitt huvud. Män och kvinnor som är fula, gamla eller långsamma. Eller en kombination av dessa tre. Min integritet störs av långsamma människor, kan vi ta bort dem från samhället, tack? Kan vi fixa till flighter utan feta 40-talistgubbar som luktar svett? För jag stör mig mycket mera på dem än på en 3-åring som sparkar lite i min stolsrygg då och då. Jag behöver iallafall inte hålla andan.

Och sedan var det då Eslövs kommun som var på tapeten häromdagen. Som en följd av den fruktansvärt tragiska olyckan i Eslöv, där en 2-åring dog i bilen efter att pappan glömt att lämna honom på dagis. Kommunens dagis hade som rutin att ringa och höra efter med föräldrarna om barnet inte lämnades på morgonen. Nu gjorde man inte det, och en utredning tillsattes. Utredningen har nu kommit fram till att man inte skall ringa och höra efter var ett barn är om det inte kommer till dagis på morgonen. Man menar att personalen inte hinner med och att ansvaret att tar reda på vart barnet ifråga är, skulle tynga personalen för mycket. Jag förstår att personalen inte hinner. Det verkar som om förskole- och skolpersonal mer eller mindre hasar fram på sina underbetalda knän numera. Och de flesta gör säkert ett så bra jobb som det går med givna resurser. Men någonstans vittnar Eslövs kommuns beslut att skita i vart ett på morgonen saknat barn håller hus, om ett allvarligt systemfel. Barn behöver höra till, höra till en gemenskap där de andra klarar sig sämre om just inte lilla Rut är där en dag. Reaktionen om något barn saknas från gruppen skall ju naturligtvis vara: "Men var är lille Per idag? Hur skall vi klara oss utan honom?" Inte: "Tre barn saknas, vi vet inte var de är, vi skiter i vilket, men vad skönt ändå att det blev förre att ta hand om." På 70-talet lät det: "Ropen skalla, daghem till alla!" Men sedan då, hur gick det? Blev det bra?

Ja, jag vet, det finns barn som inte har ett jättetrevligt sätt. Men kanske är det inte just det faktum att de är barn som är det stora problemet. Kanske är det beteendet? Och beteenden kan oftast korrigeras. Det är föräldrarna som har ansvar för att barnen beter sig enligt lagar och normer. En 4-åring som vet hur man beter sig på ett flygplan, var i ligger problemet att det barnet flyger med som alla andra? Och vore det också inte lite trevligt om vi alla kunde förstå att en 3-åring inte är en vuxen människa, med samma erfarenhet och förmodad visdom. Att det är en liten människa av kött och blod som håller på att lära sig hur man gör och inte gör. Kan man ha lite sympati och förståelse för någon som håller på att lära sig? Vi verkar ju har hur mycket förståelse som helst för att en fet 40-talist gubbe får förpesta sin omgivning med svettdoft. Han borde ju verkligen hunnit lärt sig att man duschar då och då?

Storapan mumsar middag på ett bröllop i Stockholm 1999, tre veckor gammal. Inte visste han att han betedde sig olämpligt  och störde (över)känsliga vuxna i sin omgivning. Och inte skylde jag bröstet heller, fy skäms!!! Hoppas verkligen inte att jag kränkte någon etikettsmedveten tant med mitt gränslösa beteende. Idag firade vi Storapans 14-årsdag. Hurra!

Nytt projekt,  medans djävulskoftan "vilar" lite :-)))) En enkel sjal stickas i Brushed Suri från Blue Sky Alpacas. Blue Sky har några av mina favoritgarner, men de är lite svåra att köpa i Sverige. KREATIV som håller till i Norge har ett jättebra sortiment (typ allt från Blue Sky). Jag kan verkligen rekommendera denna webbutik, drivs av en väldigt trevlig och rolig dam! :-)))

En boll med världens mjukaste garn. Såååååå gosigt.