Glad och fin sommar!

Det får bli Ying som önskar alla glada och fina därute en trevlig sommar! Zooskötaren tittar in lite då och då. Mest då.
:-)))

Lägg till bildtext

Bok, bröst och en massa bajs

Jag har längtat och väntat väldigt länge på en bok. Eller Boken, kanske man kan säga. Nu äntligen har den kommit, The Opinionated Knitter, av och om Elizabeth Zimmermann. Den är helt underbar. Och Bruttan Elizabeth är också helt underbar. Och jätterolig, hon skriver om stickning så att jag ligger och fnissar när jag läser (kan ju vara fel på mig i och för sig). Hon stickade liksom inte, hon levde stickning, var stickning. Och hennes mönster är till stor del sådana där läskiga (tycker jag), man skall mäta och tänka själv, anpassa till de egna måtten och önskemålen. Hennes mönster är liksom inte färdiga att följa till punkt och pricka. En dag så vågar jag kanske bli som Elizabeth. Skapa själv och tänka ut egna mönsterberäkningar. En dag skall puppan bli en fin fjäril! :-))) Det finns en rolig anekdot i boken, om hur hon smugglade med ett litet sticke i fickan när hon hoppade upp bak på sin makes motorcykel och tog fram rundstickorna och började sticka medans hon åkte med. Till slut kom han på henne när en bilist som sett, körde förbi och om, vinkade och skrattade. Jag vill också åka med bakpå på en motorcykel och sticka samtidigt. Coolare än så kan ju inget bli! :-))))

Min vita supermjuka sjal i Brushed Suri växer sakta. Har precis påbörjat fjärde nystanet, den kommer att landa på 200 gram. Jag har också tagit nya tag med Djävulskoftan. Jag repade upp den tredje fickan (nu föreligger således ficka version 4) och en i-cord-avmaskning (på ca 200 maskor, en avmaskning som tar evigheter). Sedan stickade jag om och nu är allt till fyllest, nu kan jag fortsätta med ärmarna. Lugn och trygg i förvissningen om att det kommer att bli som jag vill. Perfektionist var visst ordet...

Underbart rolig bok. Kanske kan bli årets julklapp?

Lite sen, men ändå, en kritisk analys av det kungliga bröllopet. Allt var ju jättefint och så, även om jag tycker att Chris ser ut som en liten kapitalistisk gnom (och det är ju inget fel i det, i och för sig). Mellanapan tyckte att han hade påsar under ögonen som "hängde som två makaroner under ögonen". En mycket träffsäker observation, tyckte jag.
Så till brösten! :-))) Med tanke på Tant Ribbings åsikt att offentlig amning exponerar bröst på ett sätt som annars inte sker, och med tanke på min åsikt, att många klänningar exponerar bröst mycket mera än vad amning någonsin gör, så undrar jag vad Tant Ribbing skulle säga om vissa av gästernas amningsvänliga klänningar. Nedan presenteras bevismaterial nummer 1. Känns som att om det är ok med dylik kreation på ett kungligt bröllop, kan det aldrig vara fel att amma offentligt. I rest my case.

Bröst redo för amning.

Och sedan var det då Poseidon-statyn på Drottningholm. Alltså, här kablar Sverige ut bilder på Sagobröllopet och så visas en fullständigt nedbajsad Poseidon när gästerna anländer till middagen. Under väldigt lång tid i tv-rutan och på väldigt många stillbilder. Hade jag varit städansvarig inför bröllopet, hade Poseidon inte stått där totalt insmord i fågelskit. Japp, det är väl min analys av bröllopet, exponerade bröst och fågelskit. Och att Marie Fredriksson har världens bästa röst.

Poseidon har duschat i fågelbajs.

Ni tvättar väl händerna?

Kunde inte motstå en bok från svunna tider... En Ladybird bok om stickning!

Allt man behöver veta om stickning.

Alla grunderna presenteras... Men först... Lite DOs och DON´Ts... Notera punkt 1: Dirty hands make dirty work! Och det vill vi ju inte! :-))))

De 5 viktigaste punkterna. Innan man börjar.

Och som vi alla vet så slutar händerna vi armbågen! :-)

Klargörande och en gallgrön ylletröja

Någon, anonym förstås, hade önskemål om ett klarläggande angående senaste inlägget. Nu har jag som policy att inte adressera anonyma kommentarer, men i den händelse att min intention gick att missuppfatta, så skall jag göra ett undantag och tillmötesgå denna förfrågan. Jag är ju inte omöjlig! :-)) När jag skrev att "Men någonstans vittnar Eslövs kommuns beslut att skita i vart ett på morgonen saknat barn håller hus, om ett allvarligt systemfel... Reaktionen om något barn saknas från gruppen skall ju naturligtvis vara: Men var är lille Per idag? Hur skall vi klara oss utan honom? Inte: Tre barn saknas, vi vet inte var de är, vi skiter i vilket, men vad skönt ändå att det blev förre att ta hand om", så menar jag just det jag skrev. Att det är Eslövs kommuns beslut att inte efterfråga var frånvarande barn håller hus, som sänder ut väldigt märkliga och otäcka signaler. För mig innebär just detta att inte efterfråga, att man faktiskt inte bryr sig. För om man bryr sig om just den individen, då tar man naturligtvis reda på vart den personen är. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så är dagens förskolepersonal både underbemannad och underbetald. Så jag förstår att det är svårt att hinna med och gör allt man borde och vill när man helt enkelt är för få anställda till antalet barn. Så jag förstår den förskolelärare som mötte mig en gång i dörren på morgonen med ett stort leende, när hälften av barnen var hemma i vattenkoppor: "Ja, idag kommer vi får det riktigt bra, lugnt och skönt!". Eslövs kommuns principbeslut, att personalen inte skall efterfråga ett frånvarande barn, tolkar jag som att man försöker frånskriver sig ett ansvar man enligt min åsikt inte kan friskriva sig ifrån, om man har ansvar för en verksamhet för barn. Speciellt inte en kommun. Kommunen skriver i sitt beslut att föräldrarna har fullt ansvar fram tills dess att barnet lämnas på förskolan. Och det är ju svårt att argumentera emot, men samtidigt har grundskolan just detta ansvar, att ringa och höra efter vart en elev har tagit vägen, trots att föräldrarna fortfarande har det hundra procentiga ansvaret för sitt barn. Detta beror på skolplikten, vilken inte finns i förskolan. Man hade ju kunnat önska att samhället, kommunen, vi tillsammans, faktiskt efterfrågade frånvarande barn, oavsett skolplikt. För att vi bryr oss om barnen. Tillsammans.

På Helsingfors flygplats sommaren 2012 gick jag och mitt zoo och väntade på vår flight. Plötsligt spanar mitt öga in en liten kille som irrar runt, till synes planlöst. Han verkar inte höra till någon, hans ansikte är ledset och förvirrat. Sengångaren ser också, och när den lille killen försvinner runt ett hörn, följer jag efter för att se om han hade sin familj där. Jag ser hur han har ställt sig med ryggen mot väggen och står där, liten och förvirrad. Uppenbarligen har han kommit bort. På en flygplats. Massor av människor springer runt och förbi. Jag tror inte att vi är ensamma om att ha sett honom, men han står där alldeles själv. Jag går fram och försöker prata med honom, men han pratar varken svenska, engelska eller tyska. Han nickar när jag frågar om hans mamma och han visar en lapp som han har runt halsen. Han heter Oliver och är 4 år. Hårt, hårt, håller han min hand när jag leder iväg honom för att söka hjälp. Hårt, hårt håller han min hand när vi vid Finnairs VIP-lounge får hjälp att ringa telefonnumren på hans lapp. Efter många försök får vi sedan tag i hans mamma som kommer och hämtar honom. Hon befann sig på andra sidan flygplatsen, han hade irrat en bra bit. Jag har inget ansvar för Oliver. Inte Sengångaren heller. Ingen på flygplatsen har det, utan vi kan käckt hänvisa till det där hundra procentiga föräldraansvaret. Men det blir lite kallt då, i samhället. Föräldrar behöver hjälp ibland, barn behöver också extra hjälp ibland. Och en kommun i Sverige skall banne mig signalera att vi har ett gemensamt ansvar för våra barn. Inte signalera motsatsen och försöka minimera sitt eget ansvar. Kommunen skulle ha sagt att det skall anställas mera personal så man får resurser inom förskolan att fullfölja sitt uppdrag. För vad är detta beslut egentligen värt i praktiken? Om samma tragiska händelse inträffar igen, att ett barn hade kunnat räddas om man hade ringt och kollat upp vart barnet var, känns det bra allting då att hänvisa till kommunens regler, "Det var ändå inte mitt ansvar att ringa"? Sover de gott på natten då, kommungubbarna och gummorna i Eslöv? Jag skulle inte tro det.

It takes a whole village to raise a child.

Nu över till något helt annat! :-))) Jag stickat klart en hysteriskt grön ylletröja, Arleen, i Heavens Hand Wool Classic. Ett riktigt favvo basic yllegarn. Den blev lite tajt, som alla mina alster på sistone verkar bli, men den töjer sig väl! :-)))) Lite tokig halsringning också, den är lite rak mitt fram, men jag är hyfsat nöjd.

Oklart varför jag ser ut som Dolly Parton.

Fina knappar som går att stänga när jag bantat klart.

Alltså bara älskar hur snyggt det blir med top-down raglan!

Heavens Hand Wool Classic blir så väldigt jämt och fint när man stickar.

Och vart skall barnen ta vägen egentligen?

Efter 14 års erfarenhet av att vara förälder i Sverige har jag kommit till en konklusion. Och det är att Sverige inte länge är (har aldrig varit?) speciellt barnvänligt. Det tycks mig att det kommer fler och fler önskningar om restriktioner vad gäller barns närvaro, barn får inte vara med här, får inte finnas där, skall helst inte finnas till alls. Det är som om de inte på riktigt tillhör samhället, utan tvärtom, andra delar av samhället tar sig rätten att kräva barnfria publika platser, t ex caféer, flygplan, resturanger. Mitt i samhället. Mitt i världen. Där vi alla bor, unga som gamla. T ex så var Tant Ribbing på gång igen i DN angående offentlig amning. Hon menar att amning gärna ska ske utan åsyn av andra ovidkommande personer. Amning på krogen, eller vid framträdanden som konsert, föreläsning och så vidare är således inte lämpligt. Och hon menar att detta har med integritet att göra. Det vill säga omgivningens integritet. Att man kanske inte vill se ett litet barn äta. Tant Ribbing menar vidare att kvinnobröst inte är exponerade i vanliga fall på det sätt som ammandet kräver. Jag är ingen amningshysterika. Jag hör verkligen till dem som tycker att flaska funkar precis lika bra. Och jag minns med fasa när Storapan var liten, hur amningspolisen (kopplad både till KGB, Gestapo och Stasi) bröt sig in mitt i natten för att kontrollera så man inte hade mjölkersättningspulver gömt långt bak i skafferiet. Då, 1999, stod amningspendeln i ett extremläge. Amning var ett måste, det spelade ingen roll om barnet fick i sig mest blod och gult var från såriga och halvt nekrotiska bröstvårtor, "Bröst är bästa maten..." Typ. Men, om man nu har bestämt sig för att amma, då måste man ju få amma ute i samhället? Ett litet barn äter typ jämt. Skall mamman inte kunna lämna hemmet på 6-12 månader? Och när jag ser mammor som ammar ute på t ex ett café, då brukar matstunden, det vill säga barn + bröst, nästan alltid vara övertäckt med en avledande liten filt. Så att barnet kan fokusera på att äta. Så det är svårt att hålla med Tant Ribbing när hon skriver att brösten exponeras just vid amning. Snarast så tillåter väl de flesta sommarklänningar, linnen och toppar mycket mera exponering av bröst, än vad amning någonsin gör. Speciellt på t ex krogen... Den som har problem med att ett barn äter, som känner sin integritet störd av att ett barn ammas, den personen har rätt stora mentala problem och behöver proffesionell hjälp.

För några dagar sedan så var det dags igen också för den återkommande "flyg-utan-barn" debatten. Nissen från Top Gear, Jeremy Clarkson, twittrade att barn bara skulle tillåtas i lastutrymmet på flygplan. Fan, vad jag är trött på den debatten! Nu är ju Clarkson ett jätte-ego, en förvuxen monsterbebis, men ändå. Vad jag stör mig på på flygplan är framförallt män som Clarkson, som är så stora så de tar upp halva mitt säte, utan att ha betalat för det. Som luktar svett och som gör att jag måste hålla andan i 10 timmar, vilket är jättejobbigt. Jag stör mig på män och kvinnor som är uppe och vankar som osaliga andar i gången eller som skall gräva timme ut och timme in i sin väska i bagageutrymmet ovanför mitt huvud. Män och kvinnor som är fula, gamla eller långsamma. Eller en kombination av dessa tre. Min integritet störs av långsamma människor, kan vi ta bort dem från samhället, tack? Kan vi fixa till flighter utan feta 40-talistgubbar som luktar svett? För jag stör mig mycket mera på dem än på en 3-åring som sparkar lite i min stolsrygg då och då. Jag behöver iallafall inte hålla andan.

Och sedan var det då Eslövs kommun som var på tapeten häromdagen. Som en följd av den fruktansvärt tragiska olyckan i Eslöv, där en 2-åring dog i bilen efter att pappan glömt att lämna honom på dagis. Kommunens dagis hade som rutin att ringa och höra efter med föräldrarna om barnet inte lämnades på morgonen. Nu gjorde man inte det, och en utredning tillsattes. Utredningen har nu kommit fram till att man inte skall ringa och höra efter var ett barn är om det inte kommer till dagis på morgonen. Man menar att personalen inte hinner med och att ansvaret att tar reda på vart barnet ifråga är, skulle tynga personalen för mycket. Jag förstår att personalen inte hinner. Det verkar som om förskole- och skolpersonal mer eller mindre hasar fram på sina underbetalda knän numera. Och de flesta gör säkert ett så bra jobb som det går med givna resurser. Men någonstans vittnar Eslövs kommuns beslut att skita i vart ett på morgonen saknat barn håller hus, om ett allvarligt systemfel. Barn behöver höra till, höra till en gemenskap där de andra klarar sig sämre om just inte lilla Rut är där en dag. Reaktionen om något barn saknas från gruppen skall ju naturligtvis vara: "Men var är lille Per idag? Hur skall vi klara oss utan honom?" Inte: "Tre barn saknas, vi vet inte var de är, vi skiter i vilket, men vad skönt ändå att det blev förre att ta hand om." På 70-talet lät det: "Ropen skalla, daghem till alla!" Men sedan då, hur gick det? Blev det bra?

Ja, jag vet, det finns barn som inte har ett jättetrevligt sätt. Men kanske är det inte just det faktum att de är barn som är det stora problemet. Kanske är det beteendet? Och beteenden kan oftast korrigeras. Det är föräldrarna som har ansvar för att barnen beter sig enligt lagar och normer. En 4-åring som vet hur man beter sig på ett flygplan, var i ligger problemet att det barnet flyger med som alla andra? Och vore det också inte lite trevligt om vi alla kunde förstå att en 3-åring inte är en vuxen människa, med samma erfarenhet och förmodad visdom. Att det är en liten människa av kött och blod som håller på att lära sig hur man gör och inte gör. Kan man ha lite sympati och förståelse för någon som håller på att lära sig? Vi verkar ju har hur mycket förståelse som helst för att en fet 40-talist gubbe får förpesta sin omgivning med svettdoft. Han borde ju verkligen hunnit lärt sig att man duschar då och då?

Storapan mumsar middag på ett bröllop i Stockholm 1999, tre veckor gammal. Inte visste han att han betedde sig olämpligt  och störde (över)känsliga vuxna i sin omgivning. Och inte skylde jag bröstet heller, fy skäms!!! Hoppas verkligen inte att jag kränkte någon etikettsmedveten tant med mitt gränslösa beteende. Idag firade vi Storapans 14-årsdag. Hurra!

Nytt projekt,  medans djävulskoftan "vilar" lite :-)))) En enkel sjal stickas i Brushed Suri från Blue Sky Alpacas. Blue Sky har några av mina favoritgarner, men de är lite svåra att köpa i Sverige. KREATIV som håller till i Norge har ett jättebra sortiment (typ allt från Blue Sky). Jag kan verkligen rekommendera denna webbutik, drivs av en väldigt trevlig och rolig dam! :-)))

En boll med världens mjukaste garn. Såååååå gosigt.

En annan kofta. Och en dyckert.

En kofta som inte bråkades med mig var Lion Neck Cardigan. Stickades i Debbie Bliss Donegal Luxury Tweed Chunky. Mycket mjuk och mysigt garn. Detta är min andra dylik kofta, har en gammal grå. Gillar modellen även om jag borde kommit ihåg att sticka en storlek större. Medium är i tajtaste laget, speciellt som garnet jag valde var lite tunnare än vad det skulle varit enligt mönstret.

Oklart varför jag ser kissenödig ut.

Från topp och ned med raglanärm.

Men kvastskaft, de kan bråka... Behövde en ny kvast till min enorma terrass. Och sökte med ljus och lykta efter en monterad kvast, alltså med borste och skaft ihopsatt. Men det stod inte att finna. Någonstans.Mycket märkligt, för vän av ordning undrar ju vad tant Agda 80 gör när hon behöver en kvast, vem sätter ihop den åt henne? Till slut blev jag tvungen att ställa min stolthet åt sidan och fråga en av pojkarna som arbetade på Coop; Hur sätter man fast borsten på skaftet? Och se där, det visade sig efter en närmare undersökning att det fanns ett förborrat hål i borsten, och däri skulle man med hammare slå i en dyckert. Killen kunde också upplysa mig om vad en dyckert är för något, eftersom jag aldrig hade hört talas om en sådan. Så köper jag dyckert, borste och skaft, går hem och täljer till skaftet lite grand, spikar och voilà! En monterad piasavakvast! Jag känner mig hur duktig och händig som helst! Vem behöver en man, liksom?

Dyckert säkert på plats.

Lunch med vänner invid Mälarens strand. Liljekonvaljerna och syrenerna doftade. Och göken gol!

Och mamma gräsand hade fullt sjå med sina tio nykläckta ungar. Sommaren är här!