tisdag 31 januari 2012

Funny small people

Före jul sprang jag på en utställning av Jerry Niemi. Han fotar små gubbar och gummor i roliga miljöer. Flera av hans vansinnigt roliga bilder kan ses på hans blogg I skuggan av ett världsarv. Om man nu är ett True Crime fan som jag, så är ju talgoxe-bilden nedan ett måste. Den pryder min hallvägg just nu. Och ja, talgoxen dog enligt uppgift en naturlig död.


Jag gillar ostgubbarna också! :-))) "Ta´t försiktigt där nere!"

 

Bilden nedan, krattning av höstlöv, kommer från en annan blogg, också den med fokus på små gubbar och gummor.


Ett FO ett FO ett FO!!! Tomteröda halvvantar till en vän som behöver och som dessutom förtjänar något värmande. Stickade i Andes från Drops, stickor 9 mm och i princip enligt Green Giant Fingerless Mittens, jag lade dock till några maskor eftersom de blev för smala. Ber om ursäkt för den dassiga bilden. Jag känner att jag behöver en ny kamera, Sengångaren säger att jag har en toppenkamera redan och att allt handlar om fotografen. Frågan är om han skall ha smisk?

måndag 30 januari 2012

Energy input hos Pino och Disa

Om man vill samla på sig lite energi... Så kan man kontakta Pino i Grillby. Han är en matkonstnär av stora mått och har ett helt unikt koncept. Man får boka in sig som ensam gäst i hans lilla värdshus, och sedan bjuds man på exceptionellt smaskig italiensk mat, med nordisk touch. Tidigare hade han restaurang på Svartbäcksgatan i Uppsala, sedan flyttade han ut från stan till Månbacka, nu håller han till i det gamla värdshuset i Grillby. Vi har ätit hos Pino många gånger och det är en sann energy input varje gång. Att få ha en egen kock för en kväll, som bara finns till för att jag skall må bra, det är helt fantastiskt. Man får sitta och äta underbar mat, i lugn och ro, utan en massa stimmiga människor runt omkring. I helgen var vi ett gäng vänner som behövde få lite ro, ett gäng med heltidsarbetande och utarbetade småbarnsmammor. Det var helt fantastiskt, tack Pino och Disa! :-)))))

 Värdshuset i Grillby, cirka 40 minuter utanför Uppsala.


Anna sov i det mysiga rummet Lilla Tokyo!


Varma sköna brasor... Mmmmmm...


Man äter en hel italiensk middag och är mätt och god som en välstoppad gödgris efter ett antal timmar vid bordet. Här mumsar vi på världens godaste jordärtskockesoppa.


Stickning också... Det går långsamt framåt på min alpacka flamé sjal. Plockar just nu upp en miljard maskor för volangkanten.

onsdag 25 januari 2012

Om man får välja

Måste erkänna att jag är lite svag för Janne. Trots att han är född 1940 och har 71 år på nacken. Tjusig, på något sätt. Och smart, most likely. Gillar tjusigt och smart. Skulle tack ja om han bjöd ut mig på middag.


Måste erkänna att jag inte är svag för Håkan-Bråkan. Skrev ett inlägg i bloggen när han blev vald som partiordförande, och undrade under vilken sten i skogen man hade grävt fram honom. Och så gick det som det gick. Skulle tacka nej om Håkan bjöd ut mig på middag. Absolut.

söndag 22 januari 2012

Livets förtretligheter

Suck vad trött jag är! Har städat som en fullkomlig galning i helgen då Enterobius vermicularis invaderat vårt hem. Dammsuga, torrmoppa, våtmoppa, storstäda badrum, TVÄTTA allt som går att tvätta och så vidare i all evighet. Och tvinga aporna att ta medicin. Har varit lite av en så kallad Hitler-mamma i helgen, bara gett order till höger och vänster. Vilket var nödvändigt för att bringa ordning i kaos. Tur att jag finns, tur att kvinnor finns. Annars skulle det manliga släktet bara tyna bort. De skulle kollekivt förvandlas till en Enterobius vermicularis.
I fredags var iallafall jag och Sengångaren i Stockholm och såg Misantropen på Dramatens lilla scen. Uppsättningen var mycket bra tycker jag, tyvärr fick jag en överdos av kvasi-intellektuella Stockholms-fyrtitalister. Typ värsta sorten fyrtitalister. Som går på Draaaaaamaaaaaaten för att de är så kulturella. De är naturligtvis brunbrända som pepparkakor allihopa där de står i foajen och håller sitt vinglas så där elegaaaant, eftersom de nyss varit i Thailand. Eftersom det är så trist i Sverige i januari. Jag försökte buffa så många ryggar och stöta till så många handväskor jag kunde när jag rörde mig runt mitt i pöbeln. I ett försök att ta lite plats. Men som sagt, pjäsen var väldigt underhållande. Efteråt stannade skådespelarna kvar och man fick diskutera lite med dem och prata om pjäsen. Per Mattsson lyckades med konststycket att kalla de kvinnliga rollerna/sina kvinnliga kollegor för "flickor". Fy vad jag avskyr när män, speciellt äldre män, refererar till kvinnor som "flickor". Just en äldre man borde verkligen känna till skillanden mellan en flicka och en kvinna, tycker man. Har förresten en manlig chef på jobbet som alltid hälsar sina kvinnliga kollegor med "Tjena flickor!". Jag misstänker att han tror han är cool. Jag brukar svara "Hej pojken!", men det verkar han inte förstå. För svårt? Suck.
På tal om suck, i dagarna går det inte heller att undgå vad som händer i US, tänker på processen att ta fram en republikansk presidentkandidat. Läste i DN att 57% av alla republikaner är bokstavstroende vad gäller skapelseberättelsen och förkastar Darwins läror. Åh, Herregud, vad rädd jag blir. Det är så otäckt och läskigt och allting obehagligt och jag vet inte hur jag skall hantera dylik information, kan knappt sova om nätterna :-((((

Tappade stickfart lite grand när jag fick frogga min vita fina tröja... Men i stickkorgen ligger en A thousand splendid suns som jag stickar i Andes från Debbie Bliss. Så mjuk så mjuk och cirka halvvägs klar. Jättekul mönster, lätt som en plätt.


Och en A Little Ruffle från Sadie and Oliver stickad i alpacka flamé från Yll och Tyll. Snart klar, typ 15% kvar. Inbillar jag mig.


Så har jag köpt en fin ny bok, Karins broderier. Tänkte att jag kanske behövde lite inspiration till att börja brodera en och annan blomma på något stickat plagg. Vi får se. Finfin bok iallafall!

måndag 9 januari 2012

Nytt garn och härlig helg

Jag fick nytt fint angoragetsgarn från Kallmyra gård i födelsedagspresent. Jag har varit där och hälsat på (ligger utanför Övik), det är väl värt ett besök. Jag tror att det blir en spetssjal vad det lider av detta supermjuka garn.


Men så måste man städa lite i sina garnlager för att få plats med allt nytt... Det svämmar över! :-)))


Jag och Sengångaren spenderade helgen med goda vänner som bor i ett fantastiskt hus (herrgård?) någonstans söder över... Vi smaskade reko-eko oxfilé (den godaste oxfilé som jag någonsin ätit). 

  

Vin, garn och världens godaste kola efter maten. Hua, vilken god kola! Receptet kommer från Pärlans Konfektyr, kolla in deras hemsida!


Sedan blir man lika nöjd och go som herrgårdskatterna Simba och Alice!

En rolig låda utan gubbe

Gubben i lådan... Eller en låda utan gubbe. Och är man lite läkemedelsfrälst som jag, så är oddsen att man gillar gamla medicinlådor. "Barnen tycka om dem"! Joligt!

söndag 8 januari 2012

De andra klarar sig sämre utan mig

Jag hittade Barnaboken när min förste lille apa var runt 4 månader gammal. Då hade jag och Sengångaren läst alla böcker om barn och barnuppfostran/skötsel som fanns på markanden. Även den engelska och amerikanska marknaden. Under de åren vi hade små barn, fortsatte vi att läsa nya böcker som kom ut och lyssna på nya "experter" som dök upp. Den uppsjö av dylika böcker som fanns och finns att tillgå till trots, den boken som kom att utgöra grundstenen i min och Sengångarens uppfostran av de tre små apor vi skulle komma att få, var Barnaboken (och Jesper Juuls böcker, vilka andas samma andemening som Barnaboken). Och det var för att Barnaboken är den enda boken om barn som är funktionell och konkret, som kan tala om hur man kan göra (om man vill), lite som ett ljus i mörkret. För de första 4 månaderna med Storapan var ett mörker. Han var efterlängtad, så efterlängtad, och vi hade längtat länge. Vi hade pendlat mellan hopp och förtvivlan, mellan olika behandlingar, kanske skulle det inte bli några barn alls? När han väl föddes var jag ganska så mentalt sliten, förlossningen var heller ingen drömförlossning och bebisen var av den klurigare sorten: han var ofta upprörd, ville amma, ville inte amma, sov aldrig. På BVC fick man fina-fina råd: "Så kan det vara, låt bebisen styra mat och sömnen !" Vad fan är det för svar, egentligen? Ja, jag vet att det kan vara så här, för det är uppenbarligen så hemma hos mig. Och är det verkligen så att en bebis vet hur allt skall skötas när de föds? Ligger de 9 månader i livmodern och läser en instruktionsmanual: "Så skall livet bli efter din födsel?" Efter 4 månader av mörker och tankar på att lägga honom i en vassbåt i Fyrisån a la Moses, så tog jag tag i rutinerna enligt Barnaboken. Mat, massor av mat, lek och delaktighet, mera mat, massor med mat och sedan sova. Och den lille killen som brukade vakna efter 20 minuter på förmiddagen och gallskrika och sedan fortsätta vara grinig resten av dagen, han fick lite buff i rumpan, somnade förvånad om, vaknade efter 1 timme och var ett solsken. I efterhand insåg jag att han hade varit trött, han hade inte fått sova som han behövde. För trött för att kunna upptäcka världen, för trött att kunna äta ordentligt. Med rutiner enligt Barnaboken blev han en helt annan bebis. Och jag en helt annan mamma.

När han växte och blev äldre och fick syskon, två stycken blev det mot alla odds, har Barnaboken funnits med. Syskonkapitlet i Barnaboken är antagligen det mest geniala som någonsin skrivits om syskon. Kapitlet är fullt med små dialoger som är fullständigt brillianta, hur stora som små konflikter kan uppstå och hur man kan svara som vuxen (om man vill). Anna skriver om vinsterna med att dela rum och motverka "minirevir", att värna syskonflocken, att som vuxen med alla till buds stående medel verka för att att syskon håller samman: Ni är varandras bästa vänner, ni håller ihop, så är det bara! Att den som kan och vet, hjälper den som inte kan och vet. Anna skriver att våld mellan syskon inte skall förekomma. Överallt annars får man höra att syskon slåss och bråkar, så är det bara. Det till och med "hör till". Det är lite som att säga att det normalt hör till att mammor och pappor slåss och bråkar. Nej, syskon får inte slåss. Konflikter uppstår, man löser dem utan handgemäng. Det viktigaste dock i Barnaboken, som genomsyrar allt Anna skriver och som också är fundamentet i alla mänskliga relationer är dock detta: Att bara vara älskad räcker inte, varje människa, stor som liten, måste också känna sig behövd. Och en liten människa som känner tillhörighet i en familj, och som vet i sin hjärterot att de andra klarar sig sämre utan mig, hon mår bra och kan hantera livets svårigheter bättre. Det låter självklart, men det är inte självklart. Detta med att känna sig behövd hade nog inte blivit så tydligt för mig själv sådär utan vidare, däremot är det så självklart att man älskar sina barn och att det är det som är det viktigaste och enda. Men att vara behövd är lika viktigt. Om inte viktigare.

Nu har Felicia Feldt, Annas tredje barn, skrivit en bok om sin uppväxt, en bok som redan väckt en massa uppmärksamhet. I dagens SvD kan man läsa en intervju med Felicia och i dagens Expressen finns ännu en debattartikel på ämnet. Jag har ännu inte läst Felicias bok, men beställt den. Däremot har jag läst Annas triologi, Mommo, som är hennes memoarer. Kanske kommer mycket av informationen som redan läckt ut från Felicias bok som en överraskning för många: spritmissbruk och relationer mellan vuxna som präglades av misshandel, ständiga uppbrott och nya skolor. I Mommo så skriver Anna själv om dessa saker, och det förstår ju alla och envar att detta inte var en optimal miljö för barn att växa upp i. Jag har träffat Anna flera gånger. Jag har varit gäst i hennes Gastsjön. Inte för att kura barn, utan för att vara just gäst. Jag har träffat flera av hennes yngre helt fantastiska barn. Jag tänker att Anna levt ett oroligt liv och i och med det blivit supertuff. Hon säger vad hon tycker, det inte så mycket inlindning av ord eller diplomati. En massa humör har hon, som jag tror kan skrämma många. Och samtidigt upplever jag henne som väldigt generös, varm och omtänksam. Smart. Och vansinnigt ironiskt rolig.

Anna har under åren fått utstå ett ganska så utbrett och raffinerat näthat. Man säger tämligen så elaka saker om henne och "alla hennes män och ungar" på chattar och i kommentarer till tidningsartiklar. Det är påfallande svårt, uppenbarligen, att skilja på person och sak. Anna Wahlgren som person är en sak, Barnaboken en annan. Det är tydligt att hon inte lyckats praktisera Barnaboken, alla teorier och tankar, genom hela sitt egna liv och med alla barnen. Men Barnaboken med all sin visdom står iallafall fast som en av de bästa böckerna vad gäller barn, någonsin, tycker jag. Jag misstänker att många kastar ut bebisen med badvattnet när de avfärdar Barnaboken för att de ogillar Anna. Det är lite synd, tror jag. Det är också synd att så mycket runt Anna handlar om sömnkurer. Barnaboken är så väldigt mycket mera.

Alla har sin egen sanning och jag tycker Felicia är modig som vågar få sin historia och sanning på pränt. Hur många vågar göra upp med sin egen mamma, ens i sina tankar? När man väl fått barn, då är det barnen som gäller och det är barnen som har tolkningsföreträde. Även när de är vuxna och berättar om sin barndom och även om de går ut med en publik bok. Jag hoppas att jag kan möta mina apor när de blivit vuxna i ärliga diskussioner och att de då vågar berätta för mig hur de upplevde sin barndom. Och då skall jag lyssna. Noga. Lika noga som jag försöker lyssna nu.

En härlig kväll 2010. Mina älsklingsapor leker i Saharas sand i solnedgången.

fredag 6 januari 2012

Ny kofta och en tröja som inte blev

Min Greenfield Cardigan, från boken New England Knits är klar. Jag stickade den i ett rent DK alpacka garn från Alpacka Stuff, Devon, England. Garnet var en present från Maria, Sengångarens syster, Tack Maria! Maria har för övrigt också piggat på sin gamla dator, och givit den till mig! Så nu har jag en hel skärm igen, och en dessutom mycket coolare dator :-)))) I vilket fall, kofta är stickad uppifrånochner (det blev ett kul ord) och var rolig att pyssla på med. Jag gjorde den lite längre än i mönstret. Raglan blev dekorativ och fin, syns lite på den sista bilden. Jag är nöjd med resultatet, även om den sitter som apa på mig nu när jag väger 4 ton mer än jag borde. En kul grej var att i framkanterna är det en stickad stödkant, jag har alltid virkat stödkanter tidigare. Jag läste i Elizabeth Zimmermann´s Knitters Almanac hur man får till stickade stödkanter på ett bra sätt, framför allt hur man plockar upp rätt antal maskor, och det blev jättebra. Ju mera man läser av Zimmermanns böcker desto mera inser man vilket geni hon var. Roligt geni, dessutom.




Vad som inte var roligt alls, utan ganska tråkigt, var hur min Folded från Veera Välimäki (100% Rain) blev. Jag gillar hennes mönster och har köpt flera, men det här var det första jag prövade. Jag använde ett garn jag fått från Australien (Silk Touch, 8 Ply från Heirloom) och eftersom jag haft det i mina gömmor väldigt länge, kändes det toppen att hitta ett projekt som passade. Och till att börja med så såg det lovande ut. Men sedan, halvvägs upp i raglan, så insåg jag att ovanför vecken över bysten så såg det ut som om jag hade bytt till större stickor, det blev glesare maskor fastän jag hade hållit ihop allt för kung och fosterland. Grrrrrrr.


Dessutom vart midjan helt fel, för snäv intagning, det blev en bubbla på höften. Och där finns det redan tillräckligt med bubblor skall gudarna veta. Så, jag bestämde mig för att frogga alltihopa.



På 5 minuter och med Lillapans benägna bistånd blev det här nästan färdiga julprojektet...


De här garnnystanen. In i lådan igen. I väntan på något nytt projekt.


Hej Stina! Vad kul att du också åkte till Den Gamla Möllegården och blev nöjd med dina inköp! Hennes alpackor är lite utomjordiska på något sätt, inte riktigt verkliga. Skumt! Jag ville bara ta hem en och mysa med i soffan. De är tyvärr inte så gosiga av sig... :-)

söndag 1 januari 2012

Bajskaffe och en sjal anno 2011

Man får ju inte dö nyfiken, Gud förbjude, så i julhelgen passade jag på att smaka på världens dyraste kaffe, Kopi Luwak kaffe. Eller rakt av: bajskaffe. Kopi Luwak kaffe kommer från kaffefrukter som har blivit uppätna och sedan passerat igenom matsmältningssystemet på ett mårddjur som kallas Common Palm Civet. "Kopi" är det indonesiska namnet för kaffe och "Luwak" är det lokala namnet på mårddjuret som äter kaffefrukterna som en del av sin normala diet. Lokalbefolkningen samlar in de utpruttade bönorna (VEM kom på den idén och VARFÖR???), som då fortfarande är intakta. Kopi Luwak kaffe är världens dyraste kaffe, det plockas cirka 500 kg utbajsade kaffebönor per år och det färdigrostade kaffet kostar cirka 6000 skattade kronor per kilo. Man tror att det är enzymer i matsmältningskanalen hos mårddjuret som ger kaffets speciellt milda karaktär. Funderar på att börja mata Lillapan med lite kaffebönor och sedan fånga upp dem i toastolen. Det kan ju inte vara sådan milsvidd skillnad på mårddjurets matsmältningssystem och på Lillapans? Här misstänker jag att det finns pengar att tjäna.

Här är han den lille rackaren! De lever runt omkring kaffeplantagerna i Indonesien och på Fillipinerna. De älskar mogna kaffefrukter. Den här lille gynnarne ser ut som jag gör när jag äter skumtomtar, liksom hela munnen full.

Kaffebajs. Det ter sig onekligen som att de små djuren inte äter så mycket annat än just kaffefrukter.

Vi avnjöt det enligt konstens alla regler nybrygda kaffet i morfars gamla Prunus-koppar. Kaffet var riktigt gott, väldigt milt och helt utan beska. Men jag skulle tro att det är den ringa produktionen och den höga efterfrågan som driver upp priset, inte smakupplevelsen som sådan.



Så en sjal/halsduk anno 2011. Den är stickad i rent alpackagarn från Den Gamla Möllegården på Österlen. Möllegården är en alpackafarm som vi besökte i somras, det var ett mycket trevligt besök, rekommenderas varmt. Garnet var en dröm att sticka med och sjalen är så mjuk, så mjuk. Det blev lite garn över, men jag känner att jag behöver mycke mycke mycke mera garn från Möllegården. Tur att de har en shop på nätet! :-)))
Mönstret hittade jag någonstans på den här bloggen. Det är påhittat av Kirrily Robert och är enkelt att komma ihåg till och med för en virrpanna som jag.



Kirrily Roberts sjal

CO 44 st.

Knit 19 rows.

Row 20: k3 p38 k3

Row 21: k3, (yo k2tog k4) 6 times, yo, k2tog, k3

Row 22: k3 p38 k3

Row 23: k4, (yo k2tog k4) 6 times, yo, k2tog, k2

Repeat rows 20-23 for approximately 1.5 m until you have only enough yarn left to repeat the garter hem, then repeat row 20 once.

Knit 18 rows.

Cast off.

Sew in ends and steam block.