fredag 5 augusti 2011

Här är den lille gynnaren

Jag förstår ju att hela världen legat vaken i flera nätter nu och undrat och undrat, vad var det för konstigt kryp som hade gjort spåren i sanden? I Sahara? Jo, här är den lille gynnaren, en dyngbagge, Aphodiinae.

De hade mycket att göra i öknen eftersom kameler är stora djur och lämnar stora lass efter sig. De små dyngbaggarna verkade nästan neurotiska till att gräva ned bajsbollar, och snabbt skulle det gå. De arbetade frenetiskt och jag kände sympati för dem, de var lite som jag, typ mer eller mindre besatt av att städa undan skiten efter andra. Stackars dyngbaggarna.
På zoo:et är det nu färdigtröjt. Och det blev jättebra. Till och med Aporna är nöjda med mera space och ordning och reda.

Jag är lite trött dock. Och arg. Jättearg. En vän föreslog aggressionsterapi. På en vecka bara har jag skällt ut tre grannar eftersom de betedde sig som om de hade hela huvudet fullt med bajs. Och nu liksom hukar de när jag går förbi och hejar lite tyst. De ser rädda ut. Jag har liksom inget tålamod med galningar och allmänt tröga människor. Inget tålamod och ingen tid. Ingen ork. Tutar när jag kör bil, tutar minst tre gånger om dagen, speciellt på alla 40-talistgubbar som tror att de kan köra bil. Tycker de ser så himla självgoda ut där de sitter bakom ratten. Har jag städat för mycket och stickat för lite? Gått och blivit alldeles för elak och bitter? MAN FÅR INTE VARA BITTER JU! Det är absolut förbjudet nu för tiden, man skall vara glad och positiv, söt och optimistisk. Glad, kåt och tacksam, typ.

Snart slut på semestern, skönt att komma tillbaka till jobbet så att man får vila upp sig. Återfå balansen genom att sticka på alla möten. Utom företagsmöten. Då får man inte sticka. Ajabaja, säger chefen. Den nye chefen. Nye nye chefen. Funderade på om jag skulle bära min niqab på jobbet, liksom låtsas att jag har konverterat under sommaren. Undrar vad ledningen skulle säga då, om jag kommer i niqab till ett företagsmöte? Roligt skoj. Tycker jag.
Från Retromama-kalendern.


Brylépudding från Mellanapan, dekorerad med svartvinbärsblad. Det bor kärlek i Mellanapans brylépuddingar.

2 kommentarer:

  1. God kväll!
    Jag upptäckte efter en helvetisk höst 2010, att det fanns en anledning till att jag mådde skit i kubik, förhoppningsvis kommer du på varför du är i obalans också.

    Själv har jag haft snart 3 veckors semester, och hjärnan börjar bli redo för att ta in saker, vilket innebär att jag läser alla de där böckerna som jag köpt på mig men inte orkat läsa (de har varit "för matiga" för att jag skulle orka med). Och nu är jag på "Den amerikanska mardrömmen" av Susan Faludi, och jag är upprörd hela tiden jag läser... När vi pratar feminism, eller ska jag säga jämlikhet egentligen, då är det verkligen två steg framåt och tio bakåt. Och när jag hamnade i en diskussion om något helt annat för någon vecka sen, och skulle exemplifiera "...det är precis som detta att kvinnor och män inte behandlas lika", så stannade hela diskussionen av - jag tror det bara var en person till i sällskapet som fattade vad jag menade, och det var den andra kvinnan... Grrrrrr, tänkte jag då, och nu.

    Skönt att du har städat klart och är nöjd!
    Kram pårrej!
    /Blenda

    SvaraRadera
  2. Haha du roliga, du roliga!!! :D Dynbaggar är vi allihopa, allihopa, allihopa... jag med och du med... Typ. Och BITTER ska man ju inte vara - du ska vara NORMALSPECIELL ju!! (precis som jag (inte heller) är...) Ja suck, kvinnorna och deras lotter i livet... Vad har vi gjort för att förtjäna dem?? Och männen sina?? Speciellt 40-talistgubbarna??

    SvaraRadera