Jag hittade Barnaboken när min förste lille apa var runt 4 månader gammal. Då hade jag och Sengångaren läst alla böcker om barn och barnuppfostran/skötsel som fanns på markanden. Även den engelska och amerikanska marknaden. Under de åren vi hade små barn, fortsatte vi att läsa nya böcker som kom ut och lyssna på nya "experter" som dök upp. Den uppsjö av dylika böcker som fanns och finns att tillgå till trots, den boken som kom att utgöra grundstenen i min och Sengångarens uppfostran av de tre små apor vi skulle komma att få, var Barnaboken (och Jesper Juuls böcker, vilka andas samma andemening som Barnaboken). Och det var för att Barnaboken är den enda boken om barn som är funktionell och konkret, som kan tala om hur man kan göra (om man vill), lite som ett ljus i mörkret. För de första 4 månaderna med Storapan var ett mörker. Han var efterlängtad, så efterlängtad, och vi hade längtat länge. Vi hade pendlat mellan hopp och förtvivlan, mellan olika behandlingar, kanske skulle det inte bli några barn alls? När han väl föddes var jag ganska så mentalt sliten, förlossningen var heller ingen drömförlossning och bebisen var av den klurigare sorten: han var ofta upprörd, ville amma, ville inte amma, sov aldrig. På BVC fick man fina-fina råd: "Så kan det vara, låt bebisen styra mat och sömnen !" Vad fan är det för svar, egentligen? Ja, jag vet att det kan vara så här, för det är uppenbarligen så hemma hos mig. Och är det verkligen så att en bebis vet hur allt skall skötas när de föds? Ligger de 9 månader i livmodern och läser en instruktionsmanual: "Så skall livet bli efter din födsel?" Efter 4 månader av mörker och tankar på att lägga honom i en vassbåt i Fyrisån a la Moses, så tog jag tag i rutinerna enligt Barnaboken. Mat, massor av mat, lek och delaktighet, mera mat, massor med mat och sedan sova. Och den lille killen som brukade vakna efter 20 minuter på förmiddagen och gallskrika och sedan fortsätta vara grinig resten av dagen, han fick lite buff i rumpan, somnade förvånad om, vaknade efter 1 timme och var ett solsken. I efterhand insåg jag att han hade varit trött, han hade inte fått sova som han behövde. För trött för att kunna upptäcka världen, för trött att kunna äta ordentligt. Med rutiner enligt Barnaboken blev han en helt annan bebis. Och jag en helt annan mamma.
När han växte och blev äldre och fick syskon, två stycken blev det mot alla odds, har Barnaboken funnits med. Syskonkapitlet i Barnaboken är antagligen det mest geniala som någonsin skrivits om syskon. Kapitlet är fullt med små dialoger som är fullständigt brillianta, hur stora som små konflikter kan uppstå och hur man kan svara som vuxen (om man vill). Anna skriver om vinsterna med att dela rum och motverka "minirevir", att värna syskonflocken, att som vuxen med alla till buds stående medel verka för att att syskon håller samman: Ni är varandras bästa vänner, ni håller ihop, så är det bara! Att den som kan och vet, hjälper den som inte kan och vet. Anna skriver att våld mellan syskon inte skall förekomma. Överallt annars får man höra att syskon slåss och bråkar, så är det bara. Det till och med "hör till". Det är lite som att säga att det normalt hör till att mammor och pappor slåss och bråkar. Nej, syskon får inte slåss. Konflikter uppstår, man löser dem utan handgemäng. Det viktigaste dock i Barnaboken, som genomsyrar allt Anna skriver och som också är fundamentet i alla mänskliga relationer är dock detta: Att bara vara älskad räcker inte, varje människa, stor som liten, måste också känna sig behövd. Och en liten människa som känner tillhörighet i en familj, och som vet i sin hjärterot att
de andra klarar sig sämre utan mig, hon mår bra och kan hantera livets svårigheter bättre. Det låter självklart, men det är inte självklart. Detta med att känna sig behövd hade nog inte blivit så tydligt för mig själv sådär utan vidare, däremot är det så självklart att man älskar sina barn och att det är det som är det viktigaste och enda. Men att vara behövd är lika viktigt. Om inte viktigare.
Nu har Felicia Feldt, Annas tredje barn, skrivit en bok om sin uppväxt, en bok som redan väckt en massa uppmärksamhet. I dagens
SvD kan man läsa en intervju med Felicia och i dagens
Expressen finns ännu en debattartikel på ämnet. Jag har ännu inte läst Felicias bok, men beställt den. Däremot har jag läst Annas triologi, Mommo, som är hennes memoarer. Kanske kommer mycket av informationen som redan läckt ut från Felicias bok som en överraskning för många: spritmissbruk och relationer mellan vuxna som präglades av misshandel, ständiga uppbrott och nya skolor. I Mommo så skriver Anna själv om dessa saker, och det förstår ju alla och envar att detta inte var en optimal miljö för barn att växa upp i. Jag har träffat Anna flera gånger. Jag har varit gäst i hennes Gastsjön. Inte för att kura barn, utan för att vara just gäst. Jag har träffat flera av hennes yngre helt fantastiska barn. Jag tänker att Anna levt ett oroligt liv och i och med det blivit supertuff. Hon säger vad hon tycker, det inte så mycket inlindning av ord eller diplomati. En massa humör har hon, som jag tror kan skrämma många. Och samtidigt upplever jag henne som väldigt generös, varm och omtänksam. Smart. Och vansinnigt ironiskt rolig.
Anna har under åren fått utstå ett ganska så utbrett och raffinerat näthat. Man säger tämligen så elaka saker om henne och "alla hennes män och ungar" på chattar och i kommentarer till tidningsartiklar. Det är påfallande svårt, uppenbarligen, att skilja på person och sak. Anna Wahlgren som person är en sak, Barnaboken en annan. Det är tydligt att hon inte lyckats praktisera Barnaboken, alla teorier och tankar, genom hela sitt egna liv och med alla barnen. Men Barnaboken med all sin visdom står iallafall fast som en av de bästa böckerna vad gäller barn, någonsin, tycker jag. Jag misstänker att många kastar ut bebisen med badvattnet när de avfärdar Barnaboken för att de ogillar Anna. Det är lite synd, tror jag. Det är också synd att så mycket runt Anna handlar om sömnkurer. Barnaboken är så väldigt mycket mera.
Alla har sin egen sanning och jag tycker Felicia är modig som vågar få sin historia och sanning på pränt. Hur många vågar göra upp med sin egen mamma, ens i sina tankar? När man väl fått barn, då är det barnen som gäller och det är barnen som har tolkningsföreträde. Även när de är vuxna och berättar om sin barndom och även om de går ut med en publik bok. Jag hoppas att jag kan möta mina apor när de blivit vuxna i ärliga diskussioner och att de då vågar berätta för mig hur de upplevde sin barndom. Och då skall jag lyssna. Noga. Lika noga som jag försöker lyssna nu.
En härlig kväll 2010. Mina älsklingsapor leker i Saharas sand i solnedgången.
