Zooskötarens nya bebis - Rossi

Sedan jag var 19 och såg Rom för första gången, har jag velat ha en Vespa. En sådan där cool. Så man kan glida runt och lite nonchalant lyfta handen till folk man känner, och ropa Ciao! Som Eddie Izzard...  Men sedan blev det inget motorcykelkort. För korta ben (inbillade jag mig), för klen, för upptagen med annat. Men så vart jag ju åter i Rom för ett par månader sedan och insåg att jag bara måste ha en Vespa. Så då blev det en, i form av en EU-moped (Nej mamma, jag har inte trimmat den. Inte så mycket, iallafall...). Lite retro sådär, och hon heter Rossi! :-)))) Och vi skall ta härliga söndagsturer hon och jag!

Rossi bor i köket. Just nu. Men inte sen.

Matchande hjälm från Vespas Gran Turismo serie. Såååååå snygg.

Runt virknålen nytt garn från Rowan, Softknit cotton. Underbart mjukt och skönt. Är kabelspunnet och light worsted. Skall bli en sommarhatt till en väldigt speciell liten tös.

Nanook 2.0

Jag stickade som sagt om min första Nanook i en större storlek. Det gick bra, jag led inte fruktansvärt under tiden... Det första exemplaret blev helt enkelt för förlitet. Och det går inte att blocka en Barbie-bikini till ett armétält för 20 man. Även om man väldigt gärna vill. Men Nanook 2.0 blev bra! Jag är mycket nöjd och glad! :-) Stickade med 4 hg Heavens Hand. Garnet är 100% fårull och är himla härligt att sticka med. Och mjukt och fint mot kroppen. Nu hoppas jag bara att det håller sig i längden också, vik hädan noppor!
Måste också säga att mönstret var extremt genomarbetat. Vilket gör att jag gärna stickar mera från Heidi Kirrmaier. 

Men jag är ju så snygg. Typ filmstjärna.

Bak bred som en ladugårdsdörr.

Rätstickad på sidorna.

Mönstret kallas Bear foot och var enkelt att sticka. Blev fin krage, tycker jag. Framsidorna kantades med en i-cord.

Värsta draget i Köpenhamn

Saker som gör mig på bra humör

Garnleverans från Kreativ, en norsk garnbutik. Suverän service, rekommenderas starkt! Det blev Melange (100% alpacka) och Brushed Suri från Blue Sky Alpacas.

Badass mössa

Mellanapan ville ha en "badass mössa" som han skulle ha när han tränade parkour. Med badass menar man tydligen cool... Herregud det hade jag ingen aning om, vad gammal jag känner mig ibland :-)))
Iallafall, en badass mössa blev det. Stickade efter detta mönster, och med bomullsgarnet Catania. Himla trevligt bomullsgarn! Det delade sig inte alls och det är väldigt glansigt och fint. Jag kommer nog att vilja sticka mera med Catania någon dag.  

Med pös.

På parkourbanan.

Att hoppa och fara fram som en blixt.

Att vara bara en liten sudd i luften.

Att utgöra 3 av 5 000 000

Sir Robert Edwards är död. Han var den engelske fysiologen som tillsammans med kirurgen Patrick Steptoe arbetade fram procedurerna för IVF, vilket ledde till det första provrörsbarnet, Louise Joy Brown, född den 25 juli 1978. Två decennier senare föddes vår Storapa. Och med en massa tur, fick vi sedan två små apor till. När Sir Roberts Edwards fick Nobelpriset i medicin för sina insatser 2010 kände jag mig så glad, för att han uppmärksammades, och tacksam, för att han trots många motgångar och misstro aldrig gav upp. För utan Sir Robert Edwards, inga apor. Tack Robert! Sov nu så gott.

Pappa till 5 miljoner barn. Världen över. Det är sannerligen inte dåligt jobbat.

Kanske är alla bitar på rätt plats igen

Åh, vad jag har tänkt. På det här med bloggandet. Hur jag skall se på det. Om jag bara skall ägna mig åt okontroversiellt skrivande om garn och stickning. Eller om jag skall slänga ut en och annan feministisk brandfackla ibland. Eller ironiskt kommentera saker och ting som händer i världen. Eller då och då verbalt kräkas på  till exempel män, 40-talister och andra ting som tenderar att orsaka min irritation. Enklast vore ju att hålla sig till garn och stickning. Ingen kan då bli upprörd över vad jag skriver, jag avslöjar inte heller något om mina politiska, religiösa eller på annat vis privata åsikter. Jag har ställt mig frågan, för vem skriver jag? För mig själv, eller för andra? Bloggen kan ju ses som en privat dagbok, ämnad bara för mig själv. Eller vill jag ha en publik och skriva för dem som nu vill läsa? Ett av problemen handlar ju om detta med anonymiteten. För vissa är jag anonym, vissa vet vem jag är. Under bloggpausen har jag försökt tänka ut hur jag vill ha det för att bloggandet skall bli den input som det var tänkt. Och nu har jag bestämt mig. Att trots allt fortsätta lite som innan. Men lite djärvare kanske. Och inte oroa mig för vad andra tycker. Det kanske är dags att sluta vara rädd när man är 43 år gammal... Så, ibland blir det om garn och FOs, ibland om resor och mat. Ibland om trötthet och generell bitterhet över livets plågor. Så får de som vill läsa.

På den internationella kvinnodagen, den 8 mars, stod den här skylten utanför vårt lilla kvarterskonditori. Det drivs av en man från Iran och hans konditori/kafe är en blandning av svenskt och persiskt. Mannen ifråga är en sådan där människa man blir glad av, hela han andas positiv energi och vänlighet. Jag tänker att om flera män var som han, skulle det antagligen se något bättre ut här i världen.

Jag har fått en del stickat under bloggpausen. Först ut är min halskrage (eller vad heter det?). Stickade i Rustic Hjertegarn (alpacka med lite nylon), som var spunnet som en kedja, man kan se öglorna i garnet. Normalt gillar jag inte sådant garn, men man ser inga öglor eller kedjemönster i det färdiga plagget. Och det är supermjukt! Stickor 5 mm och två nystan gick åt. Egen idé att blanda in ett par varv med mosstickning lite här och var.

Mycket mjukt och jag är mycket nöjd.