Att ha tålamod

Ibland när jag sitter någonstans och stickar så får jag hör från andra att de aldrig skulle kunna sticka, för de har inget tålamod. Tålamod då antar jag, till att repa upp, göra om, och att sticka partier där det går långsamt fram. Jag har generellt verkligen inget tålamod, speciellt inte med korkade människor som inte kan tänka (tillräckligt snabbt), men jag verkar ha väldigt mycket tålamod med garn. Nu håller jag på att avsluta min andra EZ kofta för femte gången! Den sista biten består i att sticka mellandelen för sig ett par centimeter, och sedan plocka upp maskor längs med dessa sidor och sedan sticka över alla maskor igen. Det är jättesvårt att få dels de upplockade maskorna snygga, och dels att få alla räta varv på samma sida. Suck. Men jag ger mig aldrig, och nu verkar jag vara på rätt köl igen. Tålamod var det.

Femte gången gilt. Stickar andra EZ koftan i naturvit Lima från Drops.

Man får vara glad om man får följa med överhuvudtaget. Efter det att man betalat 10000 kr per person.

Tålamod kommer jag också behöva ha med Finnair. De strulade till det med vår Japanresa, så vi blev väldigt försenade. Enligt gällande EU-regler har vi rätt till ersättning, vilket de motsatte sig. Då gick jag till ARN, och hopp i galopp, i dagarna meddelade ARN att de rekommenderade Finnair att betala mig 3000 Euro. Enligt gällande EU-författning. Men nu är det så att Finnair, tillsammans med typ Ryan Air och, förvånande nog, Lufthansa, har bestämt sig för att strunta i reglerna. Ingen av de resenärer som har fått rätt i sitt lands respektive ARN kommer ju någonsin att ha möjlighet att driva ett civilt mål mot en flygplansjätte. Så det är lugnt att bara skita i reglerna. Det är tydligen 19 flygbolag nu på ARNs Svarta Lista. Och ingen av dessa bolag verkar bry sig. Jag kommer dock att bry mig nästa gång jag köper biljetter. Jag kommer att köpa resan av ett bolag som inte finns på Svarta Listan. Om möjligt. Förr eller senare hamnar nog alla flygbolag där. Hela flygindustrin verkar ha utvecklats till någon halvkriminell maffiaorganisation som gör lite som den vill.

Att roas av andras engelska

Japan igen. Människors engelska i Japan, generellt, var ganska så... så... typ... bristfällig. Inte för att jag klagar, jag behärskar ju å andra sidan inte japanska. Japanska är rätt så komplicerat med tre olika skriftspråk: kanji (tecken med kinesiskt ursprung), samt hiragana och katakana (stavelsealfabeten). Därtill används romaji och västerländska "arabiska siffror". Så, men ändå, lite kul kan man ju få ha med de kreativt översatta skyltarna som vi sprang på i Tokyo och Kyoto. Speciellt hysteriskt underhållande om man är språkpolis, vilket jag är.

Hoppas man inte är en "toy ticket".

Glasklar beskrivning av vägen.

Monkey buisness.

Att tycka det är kul med skojig ordföljd.

"Please eat the inside of a shop". Affärsägaren ville att man skulle äta sin glass i glassaffären, där bilden är tagen, och inte vimsa runt med sin glass i de andra affärerna i samma galleria.

Vi fick se ninjashowen, den var jättebra.

Att ha fått valuta för skattepengarna

Apor klättrar. Apor ramlar ned. Apor bryter armen på två ställen. Men man får det undersökt, röntgat och gipsat på under timmen på stora sjukhuset. Det är bra valuta för skattepengarna. Moi mycket nöjd.

- Funkar morfinet älskling, känns det bättre?
- Ja, mamma, det känns jääääääääääääättebraaaaaaaa, och jag vill inte att det någonsin tar slut.

Jojo, det skulle vara något det. Att livet var som att glida runt på ett aldrig sinande morfinrus. Det skulle jag också gilla.

Tur det var vänsterhanden.

Att ha en sådan där strut-dag

Helt otippat att jag någonsin skulle lägg ut en bild på mig själv i bikini på nätet. But here we go, jag bjuder på muffin-toppen! :-))) Jag och mina älskade apor tar ett kvällsdopp i ljummet och skönt vatten på norra Okinawa i juli 2012.

Hittade en liten vovve på vägen hem häromdagen. Han stirrade bort i horisonten, såg ut att önska att han var någon helt annanstans. Typ på en strand på norra Okinawa. Utan en fånig jävla strut på halsen. Han såg ut att försöka tänka bort den där struten så gott det gick. Inte helt lätt att tänka bort störiga strutar.

Vissa dagar har strut på halsen.

Att fått färdigt en Deep Water kofta

Jag köpte häftet "landing" för ett tag sedan, fyllt med fina mönster från bland annat Cecily Glowik MacDonald. Ur detta häfte stickade jag Deep Water, en enkel men ändå elegant liten höstkofta. Använde Big Merino från Drops och stickor 4.5. Koftan är stickad uppifrån och ned, och jag gillar verkligen det. Man kan få längd på både kropp och ärm precis som man vill. Gillar garnet också, kanske kanske liten tendens till noppning, eller inbillar jag mig?

Varför ser jag ut som Dolly Parton utan bh? Det här kan inte vara en rättvisande bild?

Ser lite pösig ut i ryggen efterosm den bara är knäppt upptill, ok tycker jag.

Turkosa knappar från Yll och Tyll.

Att dela säng med håriga herrar

Älskar verkligen mina små ökenråttor. Och de älskar att springa runt och utforska. I morse så fick de springa runt en stund i min säng. Åh, det var så mysigt! Män med hår på ryggen... :-))

Att få båda två på samma bild är en prestation.

Suna är snabb som blixten.

Min andra EZ kofta till bebis nummer två bland vännerna skulle blivit polkagrisrandig. Men så torrfällde det attans röda Limagarnet från Drops, så nu har jag repat och koftan blir helt naturvit. I min garnaffär tyckte de inte att det var hela världen att ett garn torrfällde. Tänk det tycker jag!!!! Dessutom menade de på att det var vanligt. Jag har aldrig varit med om att 'industriella' garner, t ex från Drops, torrfällt. Trist. Morr.

Att bara börja om från början. Med vitt icke torrfällande garn.

Att har frångått sina gamla ideal

Jag kan inte säga att jag var överförtjust i den svenska skolan när jag själv var elev under 70- och 80-talen. Eftersom jag växte upp i en inte alltför stor stad, haglade det inte av valmöjligheter. Det fanns en skola. Dit gick man. Oavsett kvalité på lärare eller undervisning i stort. Själv hade jag lätt för mig och led aldrig av de stökiga lektionerna och en undervisning som låg, förstod jag senare, på en alltför låg nivå. Jag fördrev tiden med extramaterial och skrivande på egen hand efter eget huvud. Nu när jag fått egna barn så har det varit självklart att de skall gå i vanlig kommunal skola. Lika och samma undervisning. Lika möjligheter. För alla. Friskolor har varit lite av ett rött skynke för mig, speciellt som flera av dem är religiösa, kristna eller muslimska, och det är i mitt sinne oerhört stötande att religiösa friskolor alls tillåts i Sverige. Jag har också kopplat friskolor till elit, något för utvalda, eller för vissa som tror de är utvalda. Så har då nu alla mina barn börjat skolan. Storapan har avverkat låg- och mellanstadium i en kommunal skola med gott rykte. Mellanapan har tröskat lågstadium i samma skola, Lillapans har precis blivit ettagluttare. Och med den erfarenhet dessa år givit oss, så kände jag att det får vara nog. Nog med trams och dumheter. Nog med killar som sitter och sväljer luft och rapar på alla i sin närhet, varje dag i ett år, lektion som rast. Det får vara nog med brist på arbetsro och vanligt jävla hyfs. Nog med brist på utvärdering och uppföljning av eventuellt inhämtade kunskaper. Så nu har jag övergivit mina gamla ideal... Nu har Storapan och Mellanapan börjat på en friskola. Med fokus på lärande. Studier. Det som det var meningen att man skulle ägna sig åt i skolan. Det är disciplin. Lärarna är stränga och ser till att reglerna följs. Jag får kontinuerlig information om vad som händer undervisningsmässigt i skolan och hur planen framåt ser ut. Det var så här jag hade tänkt mig den svenska skolan. Det är så här det skall vara. Aporna då, lider de svårt? Många läxor? Stränga, det vill säga elaka, lärare? Nej, de gillar studieron. Förutsägbarheten. Konsekvens för alla. Lärarna är stränga, men också roliga, snälla och engagerade. Nej, det är inte tal om att någonsin byta tillbaka. Jag önskar bara att det kunde få vara så här för alla barn. Oavsett skola. Oavsett världsdel.

Jag har ett gammalt fotografi från cirka 1915. Det är ett klassfoto på min morfars klass. Han sitter i mitten på bilden, med fluga och en vit näsduk som sticker upp lite grand i bröstfickan. Han gick i det allmänna läroverket i sin stad. Tills han slog ned matteläraren i årskurs 8. En försupen, gammal elak gotlänning, enligt morfar. Så konstigt, min morfar som var så lugn och snäll. Den där matteläraren måste varit riktigt knäpp.

Min morfar.

Mellbys gamla skolhus

Ville bara visa, och tipsa om, ett fint boende om man vill sova lugnt och skönt på Österlen. Vi bodde i lärarbostaden till Mellbys gamla skola, som nu är ett fint B&B.

Gårdskatten var av den gosiga sorten.

Gamla lärarbostad i Mellby.

Vännen smörjer frukostbordet.

GOTT kaffe.

Min frukostplats.

Att ha fått en ny liten vän

Får jag presentera Rosie, vår nya orm! Hon är en sinaloasnok. Mycket gullig och snäll. Och snygg. Och snabb.
Förvarade henne en stund på jobbet efter det att jag hade hämtat henne från vår "orm-leverantör" och innan jag skulle åka hem för dagen. Och då det var kallt på mitt rum, fick jag ha henne i en liten tygpåse under tröjan. ÄR DEN GIFTIG??? hojtade människor. Ja, självklart springer jag runt med en giftorm under tröjan. Ormar får folk att reagera med reptilhjärnan, mohahahaha :-)))))

En kalas-pingla-kringla.