Jag lovade mig själv att ta mig an mina UFO:n. De hotade att spränga mitt garn- och stickskåp, de höll på att bli för många. Tyvärr kunde jag konstatera, efter en genomgång, att de flesta hade något moment av virkning involverat, vilket starkt talar för att de kommer att förbli UFO:n. Jag förstår inte varför jag börjar virka saker, eller för den delen, börjar sticka saker som också behöver virkas på, t ex en krage. Jag hatar att virka, det är såååååååååååååååå trist. Suck.

I promised myself to deal with my UFO:s. They threatened to break my yarn- and knitting cupboard from the inside, they were becoming too many. Unfortunately I found, after a review, that most of them had some aspect of chrocheting involved, which strongly suggests to me that they will remain UFO:s. I do not understand why I begin to crochet things, or for that matter, begin to knit things that also need some parts to be crocheted, such as a collar. I hate to crochet, it's soooooooooooooooo boring. Sigh.

För att inte göra det alltför svårt, så började jag med det här UFO:t, en omonterad kofta i Manu, 100% baby alpacka ull. Mönstret kom från Yll och Tyll. Helt fantastiskt garn, mjukt som en bebisrumpa, men tyvärr helt värdelöst till en kofta.

To not make it too difficult, I started with this UFO, an unassembled cardigan in Manu, 100% baby alapcka wool. The pattern came from Yll och Tyll. Absolutely fantastic yarn, soft as a baby's butt, but unfortunately completely useless for a cardigan.


Så här blev den monterad:
And this is how it ended up:


Och på mig... Man kan säga att det är en typ av kofta som man bara kan ha på sig när man är helt säker på att man är helt ensam och det är helt mörkt. Typ när man spenderar tid ensam i sin mörka garderob. Jag ber om ursäkt för att min bakdel syns på bilden, det är min mans fel.

And on me ... You could say that it is a type of cardigan one can only wear when one is absolutely sure one is completely alone and it is completely dark. Like when one spends time alone in ones dark closet. I apologize my behind shows in the picture, it's my husband's fault.


Resterna av baby alpackan räckte till en mössa till mej, likadan mössa som min stor-apas, se nedan. Bild på min mössa kommer snart.

The left overs of the baby alpaca yarn was enough for a hat for myself, same pattern as the hat for my oldest monkey, see below. Picture of my hat will be available shortly.

För att roa mig med annat medans jag höll på med den tröstlösa monteringen, så stickade jag en sådan här till min stora apa. Han undrade varför alla fick yllemössor helt plötsligt, men inte han. Merino rest-garnerna, brunt och blått, räckte fint. Han blev så nöjd. Eftersom min lill-apa också hade fått en ny mössa nyligen, frågade jag mellan-apan om han också ville ha en. Han synade stor-apans mössa noga, gav tillbaka den till mig genom att hålla den i nypan som man skulle hålla en påse kattbajs, och sa: "Nej tack mamma, jag vill verkligen, verkligen inte ha en sådan här!". Brutalt härligt ärlig, som vanligt.

To amuse myself with other things while I was assembling the tidious cardigan, I knitted one of these for my oldest monkey. He wondered why everyone was suddenly getting woolen hats, but not him. The merino yarn leftovers, brown and blue, were quite enough. He was so pleased with it. Since my little monkey also got a new hat recently, I asked my middle sized monkey, if he also wanted one. He eyed the oldest monkey´s hat carefully, gave it back to me holding it as if it was a bag of cat poo, and said, "No thanks mom, I really, really do not want one like this!". Brutally honest, and lovely, as usual.

På stor-apan såg mössan ut så här:
Om my oldest monkey the woolen hat looked like this:

Von oben:
From above:


Nästa UFO som skall dö är denna hopplösa tunika. Mönstret och garner kommer från Drops, och det är lin/bomull i själva tunikan, och bomull-lin med två extra trådar cotton viscose i själva oket. Jag hatar lingarn, det är så förfärligt oförlåtande. Jag skall aldrig mera köpa lingarn. Aldrig.

The next UFO to die is this hopeless tunic. The pattern and yarn are from Drops, and there is cotton-flax yarn in the tunic, and two additional threads cotton viscose in the yoke. I hate flax yarn, it is so terribly unforgiving. I will never again buy flax yarn. Never.

Oket skall virkas som ni förstår, och jag misstänker att jag inte gör rätt för att istället för att bli mindre antal maskor, verkar antalet vara konstant, och det funkar ju inte. Dessutom har jag repat upp och virkat om de första varven typ en miljard gånger, så nu är jag LESS. I vilket fall, jag gillar modellen, och om bara oket blir bra, kan jag tänka mig att ha den på mig även utanför min mörka garderob. Så, jag skall försöka virka klart. Försöka. Snart.

The yoke is to be crochet as you understand, and I suspect that I am not doing it correctly becasue instead of decreasing, the number of stitches seems to remain constant, and that does not work of course. In addition, I have frogged and crocheted the first rows like one billion times, so now I'm TIRED OF IT. In any case, I like the model, and if only the yoke turns out nice, I can bring myself to wear it even outside my dark closet. So, I will try to finish it. Try. Soon.